10 saker feminister inte berättar för dig

Feminismen har gjort en del bra saker för samhället. Detta tänker jag inte förneka. Men det finns en del viktiga argument och infallsvinklar som ständigt tycks hamna utanför feministiska debatter. Om det beror på att feminister i allmänhet inte känner till dessa saker eller om de medvetet undanhåller dem från debatten lämnar jag åt dig att fundera över.


Kanske är detta ett bättre sätt att ta upp frågan än att lista feministiska myter.

1. Vi har lika lön för lika arbete.


"Det skiljer 14 procent mellan manliga och kvinnliga löner. Så ojämställda är alltså fortfarande löner."


Detta har du säkert hört feminister säga. Men när man tar hänsyn till faktorer i stil med yrkesval, utbildning, kompetens, arbetstider, befattning och dessutom jämför människor med samma arbetsuppgifter på samma arbetsplats skiljer det bara ca 1 procent mellan manliga och kvinnliga löner. Detta upptäckte forskarna Eva Meyerson och Trond Petersen redan på 1990-talet. På senare år har både Arbetsgivarverket och JämO (miljongranskningen) kommit fram till liknande siffror. Självklart kan man ha olika åsikter om ifall den bästa jämförelsen är att jämföra ner till minsta gemensamma faktor på det här sättet. Men att feminismen mörkar uppgiften att vi i princip har lika lön för lika arbete, det är faktiskt ganska märkligt. Det skulle väl kunna vara trevligt för kvinnor att få reda på? (*Stavas ibland Eva Meyersson.)


Ibland kontrar feminister med att det finns andra undersökningar (Statens Medlingsinstitut) som kommer fram till större skillnader. Men det är i så fall undersökningar som inte gör en lika noggrann analys. De tar inte hänsyn till faktorer såsom befattning och typ av arbetsuppgifter.


2. Manliga skribenter blir utsatta för näthat lika ofta som kvinnliga skribenter.


Feminister vill gärna skapa en bild av att män inte tål att kvinnor har åsikter. Men undersökningar publicerade på journalisten.se visar att manliga skribenter blir utsatta för hot, förolämpningar och trakasserier ungefär lika ofta som kvinnliga skribenter. (1 2 3) Och nog har vi alla sett hur upprörda kvinnor blivit när Pär Ström kritiserat feminismen och när Karl Johan Karlsson på Expressen skrivit om kvinnligt utseendeideal. Slutsumman får nog bli att människor inte tål att människor har åsikter. Framför allt tenderar människor att bli arga när enbart andras åsikter får komma fram.


3. Män har bara haft allmän rösträtt 10 år längre än kvinnor.


"Kvinnor fick inte rösträtt förrän för 100 år sedan." Detta sägs ofta som om män underförstått haft rösträtt i alla tider. Men sanningen är att män bara haft allmän rösträtt sedan 1911, medan kvinnor haft rösträtt sedan 1921. Det var förstås många män som hade rösträtt före 1911, då rösträtten fortfarande var villkorsbetingad; bland annat fanns vissa krav vad gällde egendom, inkomst och fullgjord militärtjänstgöring. Men det fanns även många män som inte hade rösträtt före 1911, och de var precis lika diskriminerade som kvinnor var.


Det är också värt att sätta in rösträtt i sitt historiska sammanhang. Traditionellt har inte rösträtt varit något man fått automatiskt, utan har setts mer som ett privilegium vissa människor haft genom sin ställning i samhället. För hundra år sedan var dessutom många kvinnor emot kvinnlig rösträtt. Ifall du trodde att nekad rösträtt enbart handlade om manligt förtryck av kvinnan.


Riktigt villkorslös blev inte manlig rösträtt förrän året efter att kvinnor fick sin rösträtt. Först då tog man bort kraven på fullgjord militärtjänstgöring. Fram till dess hade män alltså varit tvungna att ge bort ett år av sitt liv för att få rösta.


4. Det är på grund av feminismen som kvinnor inte får visa bröst.


Många tjejer idag tycker att deras rätt att få visa bröst på samma villkor som killar är en viktig fråga. Jag undrar hur många av dem som förstår att det är på grund av feminismen som de inte får göra det. På 1980-talet ansågs det inte så värst farligt när tjejer visade bröst. Det var kanske inte riktigt lika accepterat som när killar gjorde det, men det var inget konstigt eller ovanligt med barbröstade tjejer. Men på 1990-talet kom tredje vågens feminism och bestämde att det är objektifiering och kvinnoförnedring när kvinnor visar bröst. Därför är tjejers bröst än idag väldigt tabubelagda. Det kan därmed diskuteras ifall rätten att få visa bröst är en feministisk kamp eller snarare en antifeministisk kamp.


En annan sak som inte brukar nämnas i debatten är att män och kvinnor på sätt och vis redan lyder under samma regler i den här frågan: Intima kroppsdelar ska döljas. Bröst är intimare och heligare kroppsområde på kvinnor än på män. Det skulle de allra flesta kvinnor hålla med om ifall någon gick fram och tog dem på brösten. Om någon tog dem på axlarna eller på öronen skulle inte reaktionen bli lika stark. Sedan kan man förstås fortfarande ifrågasätta ifall regeln om att dölja intima kroppsdelar är motiverad. Men nog är det skillnad mellan manligt och kvinnligt.


Man kan även ifrågasätta varför det blivit en strikt kvinnofråga av detta. Det talas mycket om att tjejer ska samma rätt som killar att få visa bröst, men nästan ingenting om att killar borde ha samma rätt som tjejer att slippa visa bröst. Är inte det en minst lika viktig fråga? Det finns sammanhang där killar utan vidare förväntas kunna visa upp sig med bar överkropp. En idrottslärare kanske säger åt hälften av killarna att ta av sig tröjan, när man delar upp fotbollslag. Detta kan säkert kännas utlämnande och besvärande för somliga av killarna, framför allt om man är utomhus och det sitter tjejer runt omkring fotbollsplanen som tittar på och kommenterar. Allra mest påfrestande blir det för de killar som inte är så nöjda med hur de ser ut och som känner att de blir jämförda med andra snyggare killar. Men det kan kännas svårt att protestera när de andra killarna inte verkar ha några problem med situationen. Frågan om bar överkropp är ett bra exempel på hur vi gör kvinnofrågor av situationer som vi borde göra jämställdhetsfrågor av.


5. Det finns logiska skäl till att kvinnor används på reklambilder.


"Man ser ju aldrig män visa upp sig på det där sättet!" säger feminister när kvinnor är avklädda i något reklamsammanhang. De nämner inte att anledningen till detta är att kvinnor säljer bättre. Vi tilltalas nämligen mer av kvinnliga utseenden än av manliga utseenden. Det gäller både ur ett estetiskt perspektiv och ur ett förförelseperspektiv. Kvinnor har en helt annan möjlighet att förföra män sexuellt, genom att visa upp sina kroppar för dem, än vice versa. Många män skulle tycka det var jättebra om det bara var att visa upp sin kropp för en kvinna och så vill hon ha sex. Men så fungerar inte kvinnlig sexualdrift. Kvinnor tänder mer känslomässigt.


Sedan kan man förstås vara emot avklädda kvinnor i reklamsammanhang ändå, om man så vill. Men att just kvinnor används handlar inte om nedvärderande kvinnosyn eller patriarkala strukturer, utan det handlar om kvinnlig förmåga att locka och förföra.


Det finns en internetsida som heter "Sälj grej med tjej", där man visar hur kvinnlig fägring används i produktreklam runt om i världen. Ingenstans på sidan påpekas att det finns logiska skäl till att just kvinnor används. Ingenstans står att det är helt naturligt för män att uppskatta kvinnlig avkläddhet och att det inte finns några som helst belägg för att detta skulle hänga ihop med en nedvärderande kvinnosyn. De uppgifterna valde sidägarna att hoppa över.


6. Hur patriarkala strukturer fungerar.


Patriarkala strukturer betyder att mannen överordnas kvinnan, även om begreppet också (oegentligt) används om könsroller i största allmänhet. Feminister berättar gärna för oss hur stort problem patriarkatet utgör. Vad de inte berättar är att patriarkala strukturer är ett självbevisande tankesystem.


När mannen har ett bättre alternativ än kvinnan är det för att mannen värderas högre i vår kultur, medan kvinnan ses som en andra klassens medborgare. När mannen har ett sämre alternativ än kvinnan är det för att mannen anses starkare och därför tror vi att han lättare kan stå ut med att bli sämre behandlad. Det finns ett antal variationer på detta, men slutsumman blir alltid: Oavsett om mannen har ett bättre eller sämre alternativ än kvinnan, är det mannen som är överordnad.


En variant av patriarkala strukturer är att kalla manligt för ideal och kvinnligt för icke-ideal. Om det t.ex. är tabubelagt för en kille att tycka om rosa, men helt okej för en tjej att tycka om både blått och rosa, tolkas det som att killfärgen (blått) är ett ideal medan tjejfärgen (rosa) är ett icke-ideal. En uppenbar invändning här är förstås att en begränsning av killars könsroll då framställs som en orättvisa mot tjejer. Det är inte heller sämre för en tjej att tycka om rosa än för en tjej att tycka om blått. Rosa är till och med en väldigt populär färg bland tjejer, mer populär än exempelvis grönt eller brunt. Hur kan då rosa vara ett icke-ideal? Men så här missvisande perspektiv kan det bli när man redan bestämt sig för att mannen är överordnad kvinnan..


"Patriarkala strukturer" verkar mest vara ett begrepp som feminismen uppfunnit för att deras egna åsikter ska låta lite mer vetenskapliga än andra människors åsikter. Men sanningen är nog att nästintill alla jämställdhetsfrågor har utrymme för olika åsikter och bedömningar. Om det t.ex. är mer tabubelagt att ge sig på en kvinna med våld, hot eller verbala påhopp kan det bero på att mannen anses starkare och därför lättare ska kunna ta sådant. Eller så kan det bero på att kvinnan värderas högre och därför bryr vi oss mer om hur kvinnor mår. Vilken tolkning är rätt? Omöjligt att ge ett objektivt svar på, inte minst med tanke på att den bakomliggande orsaken kan variera från fall till fall.


Både kvinnor och män kan vara såväl överordnade som underordnade i en given situation, beroende på hur man väljer att tolka situationen. Men eftersom hela feministrörelsen grundar sig på tanken att mannen är överordnad kvinnan, väljer de hellre den förklaring som går i linje med det. Patriarkala strukturer säger med andra ord inte så mycket om hur verkligheten ser ut, utan istället hur feminister har bestämt att verkligheten ska tolkas.


7. Feminism orsakar ökat manshat.


Feminister säger ofta att de flesta feminister inte är manshatare. Och jag tror dem verkligen. Men ökad mansfientlighet är ändå en följd av feminismen. Innan tredje vågens feminism tog över media under 1990-talet var det inte alls lika accepterat eller självklart att nedvärdera män som grupp. Men när mannen ständigt framställs som överordnad och privilegierad på kvinnans bekostnad, leder det lätt till en syn på mannen som en fiende eller åtminstone som ett problem. Så i rent praktisk mening verkar feminism trots allt vara en stark orsak till ökat manshat.


Inte heller brukar feminister vara så noga med att lyfta fram de sammanhang där män utmärker sig åt det positiva hållet. Män är oftare poliser och brandmän. Det är framför allt män som gjort viktiga framsteg inom medicinsk forskning och konstruerat tekniska uppfinningar som både räddat liv och revolutionerat tillvaron för massor av människor. Det kunde väl få komma fram minst lika mycket i debatten som att män begår fler brott? De enda gånger feminister nämner männens positiva bidrag till samhället är när de klagar över att kvinnor inte getts samma möjligheter inom samma områden.


Överhuvudtaget brukar feminister vara väldigt duktiga på att hitta ursäkter när kvinnor lyckas sämre än män. Och ibland är ursäkterna verkligen legitima. Men varför är det inte lika viktigt att hitta ursäkter när män lyckas sämre än kvinnor? Kan män misslyckas för att de är sämre, medan kvinnor enbart kan misslyckas när reglerna är orättvisa? I så fall låter detta faktiskt som en syn på kvinnan som en högre stående varelse än mannen.


8. Jämställdhet och könsneutralisering är två olika saker.


Jämställdhet är när män och kvinnor är lika mycket värda, har samma rättigheter och samma skyldigheter. Att sudda ut så många skillnader som möjligt mellan manligt och kvinnligt är någonting annat. Om du inte är feminist (eller om du är särartsfeminist) har du troligtvis redan förstått detta. Men notera hur feminister allt som oftast väljer att kalla könsneutralisering för jämställdhet. Varför gör de det? Förstår de inte att det är två olika saker? Jo, troligtvis. Men det är svårt att argumentera för varför allting i samhället ska vara likriktat. Det är betydligt lättare att förklara varför samhället bör vara jämställt. Därför blir det enklast för feminister att låtsas som att likriktning/könsneutralisering är samma sak som jämställdhet.


En variant av detta är när feminister säger sig vara emot normer i samhället. Detta kan spontant låta som något väldigt positivt, som att göra samhället och människorna friare. Vad de inte berättar för oss (och hoppas att ingen tänker på) är att normer finns av två olika slag:


Påtvingande normer = Regler som säger att killar ska vara på ett visst sätt och tjejer ska vara på ett annat sätt.

Statistiska normer = Att det finns fler killar än tjejer, eller tvärtom, inom ett område.


Påtvingande normer ska vi självklart försöka få bort i möjligaste mån, eftersom individens frihet är viktig. Det bästa skulle vara om människor fick göra precis vad de ville, så länge de inte skadade andra. Men statistiska normer är för det mesta inte farliga. Det är snarare fullständigt naturligt att ojämn könsfördelning uppstår lite varstans i samhället, av det enkla skälet att män och kvinnor är olika. Är det ens möjligt att ge individer största möjliga frihet om man samtidigt kräver att statistiken mellan könen ska jämna ut sig?


Men eftersom feminister ofta har en önskan om att allting ska vara så likadant som möjligt mellan könen, oavsett hur olika vi föds, blandar de ihop begreppen utifrån vad som passar deras egna syften. De vill få det att låta som att de värnar om vanlig enkel humanism, när de i själva verket strävar efter ett likriktat samhälle med väldigt strikta regler.


Nästa gång du hör feminister säga:

– Vi vill bekämpa normer i samhället!


Fundera då över om det är individuell frihet de pratar om, eller att människor ska tvingas anpassa sig efter en statistik som utan undantag ska visa en jämn könsfördelning.


9. De flesta människor som inte gillar feminism vill också ha jämställdhet.


Feminister vill gärna få det att låta som att de har något slags monopol på att värna om jämställdhet. Kanske är det en metod för att kväva oliktänkande. Genom att dra exakta likhetstecken mellan feminism och jämställdhet uppstår ett läge då det blir väldigt känsligt att kritisera feminismen. Det låter ju som att belackarna är emot jämställdhet och då blir det lätt att avfärda alla kritiker som hemska människor som inte vill unna kvinnor samma demokratiska rättigheter som män.


Men sanningen är förstås att feminism inte alls är riktigt det samma som jämställdhet. Feminism är snarare en viss typ av perspektiv kring jämställdhetsfrågor. Den som inte tycker om feminism vill vanligtvis bara ha en bättre jämställdhetsdebatt. Kanske en mer jämställd jämställdhetsdebatt som i högre grad accepterar tanken på att män och kvinnor är olika.


10. Den yttersta motsägelsen inom feminism.


Man hör ofta feminister säga:

– Feminism är att värna om jämställdhet för män och kvinnor.


Är inte det en direkt självmotsägelse? Det är ett välkänt faktum att många killar tar illa upp av att jämställdhetsdebatten ska ha ett kvinnligt namn. Det kan kännas nedvärderande och orättvist. Varför då fortsätta kalla det feminism? Om feminister inte ens kan visa såpass respekt mot män – hur kan de då påstå att de värnar om jämställdhet för både män och kvinnor?


Det allra värsta är förstås när feminister tror sig ha rätt att kalla de individer som värnar om jämställdhet för feminister, trots att de vet att många killar mår dåligt av det. Det känns omanligt och förödmjukande och inte minst frustrerande att hela tiden få slängt i ansiktet att jämställdhet är en kvinnlig fråga. Att kalla människor för saker som man vet att de inte vill bli kallade är en väldigt konstigt syn på jämställdhet. Om killar inte vill bli kallade för feminister – låt bli att kalla dem för det! På samma sätt som du (förhoppningsvis) låter bli att kalla tjejer för horor och invandrare för negrer. Det är en enkel fråga om att visa hänsyn mot andra människor. Även tjejer kan ta illa upp av att bli kallade feminister, då de tycker att feminismen inte speglar deras personliga syn på jämställdhet.


När killar protesterar mot att bli kallade för ett kvinnligt ord riskerar de att bli stämplade som "vita kränkta män". Ett begrepp som ibland fungerar som feminismens motsvarighet till "pojkar ska inte gråta". Men den som inte bryr sig om killars känslor kan väl knappast på allvar värna om jämställdhet för män och kvinnor?


Om feminism verkligen handlade om jämställdhet för män och kvinnor skulle feminister ha ett stort intresse för hur killar, såväl som tjejer, trivs med hur jämställdhetsdebatten är utformad. De skulle inte strunta i killars åsikter om hur debatten borde utvecklas och förbättras. Men feminister kan inte ens tänka sig att ändra namn på sin rörelse för killars skull.


Nästa gång du hör någon säga "Feminism är att värna om jämställdhet för män och kvinnor" vet du alltså att personen ifråga inte är beredd att ta någon större hänsyn till män i jämställdhetsdebatten.


Om du istället hör någon säga:

– Jag skulle aldrig kalla mig feminist, eftersom det inte vore rättvist mot män.


Då kan det faktiskt vara någon som på riktigt värnar om jämställdhet för både män och kvinnor.




 

*























































































































































































































Se gärna: